|
 |
 |
|
 |
Om ni hör någon ropa så är det jag.
Jag är Puck.
Jag är sexton år.
Och jag är livrädd.
Det här är boken om Puck, en ung tjej som gör allt för att inte förlora kontrollen, inte låta någon komma för nära, inte visa vem hon egentligen är. Men det är också historien om en pappa som försvann och en mamma som stannade kvar. Om hur det är att vara rädd- rädd för arga röster och rädd för att folk ska försvinna.
”Jag är väldigt fascinerad av barndomen. Det är så otroligt intressant att det vi upplever när vi är små följer med oss när vi växer upp. I den här boken ville jag utforska detta mer, vad händer exempelvis när man blir lämnad av någon som inte ska lämna? Jag utmanade mig själv genom att berätta historien i två olika tidsperspektiv, på så vis får man en mer komplett bild av Puck. Kanske känner man också lite mer förståelse, och förhoppningsvis även förlåtelse, kring varför vi blir som vi blir.”
JOHANNA THYDELL
“
Pappa gick visst direkt ut till baksidan, jag hörde altandörren öppnas när jag galopperade nerför trapporna.
”Pappa!” ropade jag men såg honom ingenstans.
Jag drog på mig mina skor och skyndade ut. Där stod han och rökte på altanen.
”Hej!” nästan skrek jag och ville krama, men han såg lite allvarlig ut, så jag vågade inte riktigt.
Jag pillade på min tröja istället.
”Hej Puck”, svarade pappa lugnt.
Sedan var han tyst en stund, som om han funderade.
”Blås rökringar”, sa jag till slut för jag ville inte att det skulle vara tyst och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga men rökringar var ju alltid rätt kul.
Pappa flinade mot mig. Äntligen. Jag log så att jag nästan gick sönder.
Pappa tog ett djupt bloss, formade munnen rund (liknade Batman och Robin) och blåste. Jag skrattade när jag såg ringarna sväva upp, flyga iväg mot himmelsmörkret.
”Var är mamma?” frågade pappa och just när jag skulle svara att mamma var och kastade en massa flaskor i glasåtervinningen såg jag henne dyka upp i fönstret.
”Där”, sa jag och pekade.
När mamma upptäckte att pappa var där blev blicken mörk, knäppa mamma, hon borde ju vara glad nu när pappa äntligen kommit hem!
Jag visste inte om jag skulle stå kvar eller gå in, men mamma öppnade altandörren och blockerade ingången så jag stod kvar. Det blev plötsligt kyligt i luften.
”Hej mamma, pappa är hemma!” skrek jag högt bara för att ha något att säga.
Som om hon inte såg det.
”Jaså där är du”, sa hon bara och fingrarna sprätte där på dörrhandtaget.
”Han blåser rökringar!” sa jag. ”Pappa, pappa, visa!”
Pappa log mot mig och blåste, det blev jättemånga rökringar den här gången. Kanske nytt rekord? När jag och pappa kastade macka i Snäcksjön blev det alltid en massa studs av hans stenar på den blanka vattenytan och han fick nytt personbästa hela tiden.
Mina stenar sjönk direkt.
”Var har du varit?” sa mamma och verkade ett dugg imponerad av rökringarna.
Pappa svarade inte.
”Kolla Puck!” sa han bara och blåste lite till, och jag var så glad över uppmärksamheten att jag började applådera.
Kanske lite barnsligt, men jag kunde inte låta bli. Mamma gav mig en blick. Jag stoppade händerna i fickorna.
”Lägg ner nu, Peo”, sa hon till pappa. ”Kom in, jag vill prata med dig.”
”Jag ska röka färdigt först”, svarade pappa och verkade inte bry sig om de där mörka mammablickarna.
”Nu”, sa mamma.
”Han ska röka färdigt först”, pep jag.
”Puck vill att jag ska blåsa rökringar, ju”, sa pappa. ”Låt mig göra det.”
”Allra helst ville nog Puck att du skulle kommit hem lite tidigare”, svarade mamma.
Sedan tittade hon på mig.
Titta inte på mig.
Titta verkligen inte på mig!
Jag glodde ner på brädorna på altanen. De hade måsskit på sig.
”Snälla, Beatrice, börja inte nu”, suckade pappa.
”Snälla Peo, sluta nån gång”, svarade mamma.
”Blås rökringar”, tjatade jag, trots att jag nog hade tröttnat egentligen.
Mamma tittade på mig, tittade på pappa, tittade på mig, nickade argt och skakade på huvudet.
”Petra, det är kallt”, sa hon.
Sedan vände hon sig till min pappa.
”Kom in när du har slutat leka.”
Hon stängde altandörren.
”
Det fattas en tärning gavs ut 2006. I samband med publiceringen skapade Johanna Thydell en författarskola som finns på YouTube. Filmen har visats 18 000 gånger.
Det fattas en tärning har sålt i över 40 000 exemplar och är också utgiven i Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Färöarna och Italien.
Puck...
...kallas romankaraktären, heter en Shakespeare-figur och var också namnet på ett av Johannas stamfik i Stockholm under tiden hon skrev Det fattas en tärning.
”Det fattas en tärning”
Denna mening finns faktiskt redan i I taket lyser stjärnorna, men där formulerat som ”det saknas en tärning”. Det var något i denna scen som Johanna ville spinna vidare på i nästa bok. Lika bra att här också påpeka att tredje bokens titel inte på något sätt gömmer sig i den andra boken.
Guldfiskarna
Eftersom Johanna är uppväxt med en mycket allergisk familj är fiskar det enda husdjur hon har haft. Den allra första kallade hon dock varken Batman eller Robin. Thydells bror döpte nämligen sin till Mike, efter teveserien V, och Johanna ville ha en liknande koppling. Det blev: Skräcködlan. När Skräcködlan dog ville Johanna vara hemma från skolan. Det fick hon inte.
Brevvänner i Sverige Världen Universum
Johanna Thydell skrev, till skillnad från Puck, väldigt många brev när hon var liten. Brevvännerna valdes ut med omsorg och Johanna gick ofta efter, precis som Lollos syrra i boken påpekat, efter ”vilka som skrev snyggast”.
De förvuxna äggulorna
Konversationen kring den mindre lyckade skolmaten i kapitlet ”Som förvuxna äggulor eller nåt”, är baserad på en verklig diskussion Johanna hade tillsammans med sin bror via msn. Att spara msn-diskussioner är något Johanna brukar göra, när det är något hon tror att hon kommer kunna använda.
Lyskompisar
...hade Johanna inte. Hon tyckte redan som barn att de var väldigt fula och att de framförallt inte lyste så imponerande länge som de skulle.
|
|
|
|
 |
 |
|
”Det fattas en tärning uppfyller alla förväntningar med råge… Den är ofta rolig, alltid ömsint och rakt igenom upplyst av ett försonande skimmer… Johanna Thydell skriver med självklar lätthet och precision och med ett imponerande flyt i berättandet.”
DAGENS NYHETER
”Boken spritter av liv. Måtte Thydell fortsätta så!”
SVENSKA DAGBLADET
”Snabbt, ofta roligt- och så där som man minns barndomen: fnissande allvar och gråtande lek om vartannat.”
STOCKHOLM CITY
”Johanna Thydell skriver insiktsfullt om allt från kolsvart pappasvek till förälskelsens fnissiga stumhet, och hon har en fantastisk känsla för detaljer och stämningar.”
SÖDERMANLANDS NYHETER
För pressmaterial, se Media
|
|
|
