|
 |
 |
|
 |
Jenna har just börjat sjuan och det enda hon borde behöva oroa sig för är brösten som aldrig växer, den alldeles för blonda klasskamraten Ullis-Knullis som hon hatar och hur hon ska få Sakke snygg snygg snygg att lägga märke till henne. Men Gud har inte skött sitt jobb. Hemma hos Jenna finns en rullator, en doseringslåda, en duschstol, peruker och anpassade möbler och skåp.
Där lever nämligen en cancersjuk mamma.
I taket i Jennas rum sitter stjärnor som lyser i mörkret. Under en av dem har hon gömt en dikt.
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.
”Jag ville skriva om hur det är att vara rädd för att den man älskar mest ska försvinna. Jag betonar att det inte är en självbiografi, när jag skriver blir det fiktion, men jag vet hur det är att leva tillsammans med någon som är svårt sjuk och jag vet hur det känns att förlora människor. Det var ändå viktigt för mig att berättelsen, trots ämnet, inte skulle bli alltför mörk. Skratten får också plats. För hur orättvis världen än är, vill jag ändå tro att det någon jävlastans alltid kommer finnas lite hopp.”
JOHANNA THYDELL
“
Mammas bästa väninna heter Marita.
Ibland när mamma varit på sjukhuset och känner sig trött och lite hängig kommer Marita över med hemmagjord marmelad, sylt, gelé, pajer och annat smått och gott.
Mamma brukar inte äta så mycket av det Marita gjort. Då skulle hon kräkas. Men det spelar ingen roll att allt inte blir uppätet, menar Marita. Du kan ju spara det, tills du mår bättre, eller bara titta på det, mat är en njutning även för ögat, eller rentav slänga det. Men finnas ska det, såhär har jag alltid gjort och såhär ska jag alltid göra.
Då får mamma tårar i ögonen och säger att Marita är beundransvärd.
Då får Marita också tårar i ögonen och säger att nähä, vem är det som är beundransvärd om inte mamma? Sedan kramar de varandra. Länge.
Jenna blir ibland avundsjuk på mamma och Marita, trots att hon vet att hon är skitlöjlig. Hon är faktiskt tretton år, herregud, då ska man väl inte hålla på och bli avundsjuk på mammas kompisar!
Ibland tror Jenna att mamma märker det.
Och det är då mamma ordnar tjejkväll för dem allihopa, någon kväll när hon mår bra. Eller i alla fall inte så dåligt. Och då ser Marita till att hennes odåga till man, som hon kallar honom på skämt, blir hemma med barnen och så skyndar hon parfymdoftande hem till Jenna och mammas lägenhet. Marita plingar aldrig på dörren, hon knackar tre knack, sedan går hon in och säger tjoho tjejer, och Jenna och mamma svarar tjoho från varsin soffa, och nu ska vi korka upp en flaska vin och ha tjejsnack hela natten. Jenna får inte vin, istället brukar mamma ordna en specialare med drinkpinne och citronskiva och glaset som drycken hälls i kommer direkt från frysen, så det har blivit alldeles frostigt och fint.
Nu skålar vi! vrålar Marita sedan när alla parkerat sig och så höjer de glasen och det klinkar och det är festligt och det är tjejkväll så det bara smäller om det!
Marita stannar alltid länge.
När det börjar krypa grus i ögonen på Jenna lägger hon huvudet i mammas knä och skiter i att hon är tretton år. Sedan pratar Marita och mamma till långt in på natten och de tänder värmeljus efter värmeljus och de skrattar och häller upp och klinkar tyst för att inte väcka Jenna som ändå vaknar och slumrar om vartannat. Och Jenna älskar att ligga så. Att slippa tystnaden, att slippa mörkret.
Då är hon inte rädd.
Då når inte tankarna henne.
Då vågar hon sova.
”
I taket lyser stjärnorna publicerades 2003 och vann Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok samt Slangbellan för bästa barn- och ungdomsdebut. Boken blev dramatiserad 2005 och föreställningen turnerade runt i Sverige under två års tid. 2009 hade filmen I taket lyser stjärnorna premiär. Den belönades med två guldbaggar.
I taket lyser stjärnorna har sålt i över 150 000 exemplar i Sverige och är utgiven i Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Holland, Island, Färöarna, Frankrike, Litauen, Serbien, Japan och Ryssland.
Redan 2003 kontaktade regissören Lisa Siwe författaren Johanna Thydell och berättade att hon ville göra en film av boken I taket lyser stjärnorna. Manuset skrevs sedan av Linn Gottfridsson.
Filmen spelades in i Trollhättan under våren 2008 och hade premiär den 30 januari 2009. Den sågs av 143 000 biobesökare och belönades med två guldbaggar, bästa regi och bästa kvinnliga biroll (Anki Lidén).
Filmen fick också Göteborgs stora filmpris på filmfestivalen i Göteborg. Under Kristianstads internationella filmfestival vann den Don Quijote-priset. På barnfilmfestivalen Sprockets Toronto International Film Festival belönades den med The student’s choice awards. Filmen var också nominerad till Berlins filmvestival, Generation 14+, och har även visats i Shanghai.
”En av de mest gripande ungdomsskildringar jag sett.”
SvD
Jenna
Johanna är noga med namnen på sina romankaraktärer och är ibland långt inne i skrivprocessen utan att ha hittat de rätta. Det var en förmiddag i Jönköping som namnet Jenna blev till. Johanna prenumererade på en ganska usel tjejtidning vid tillfället, och när posten kom och Johanna på tidningsomslaget läste att JENNA ELFMAN VAR TILLBAKA! föll allt på plats. Johanna insåg att namnet skulle fungera utmärkt även på svenska och så var Jenna född.
Sakke
Johanna funderade nästan lika länge på vad Jennas stora kärlek skulle heta. När hon och en vän under en bussresa någonstans i Skåne satt och pratade om just gamla kärlekar, nämnde kompisen en speciellt fin historia om sin otroligt snygga gamla förälskelse. Han hette Sakarias. Han kallades Sacke. Perfekt.
Kent
Nej, detta är inte ännu en förklaring till ett namn, utan ett band som även Johanna uppskattade väldigt mycket, dock när hon var äldre än Jenna. Låten 747 som också nämns i boken är fortfarande en av de låtar som står henne allra närmast och det var också den låten hon valde att avsluta sitt sommarprat med.
En egen Susanna
En av Johannas vänner heter faktiskt Susanna, men det är inte samma Susanna som i boken. De umgicks faktiskt inte ens när de var i den åldern. OM det skulle varit samma Susanna som i Johannas eget liv så skulle naturligtvis den sluga författaren valt ett annat namn. Så, nu fick de det sagt, allt är faktiskt inte sant.
Sakkes bok
Vissa saker är pinsamt nog inte enbart en författares påhitt. Boken där Jenna skriver om ”allt som händer med Sakke”, om att han har nytvättat hår, om att han rullat upp jeansen, är en sådan. Jo, även Johanna ägde en liknande osund bok och pinsamt nog var hon till och med äldre än Jenna vid tillfället.
Självlysande stjärnor i taket
Idén till de självlysande stjärnorna kommer av att Johanna en födelsedag fick just sådana av en vän. Under skrivandet testade hon också om man verkligen kan gömma en liten pappersdikt under en sådan, vilket hon själv alltså aldrig gjort.
|
|
|
|
 |
 |
|
”Stilsäker debut.”
DAGENS NYHETER
”En bok om döden, men också om lusten till livet. En bok som känns alldeles sann.”
BARN
”Jag sträckläser, vill verkligen få reda på hur det ska gå för henne, det kan jag faktiskt inte förutsäga. Kan hon stå ut så kan väl jag.”
EXPRESSEN
”Johanna Thydell skriver en klipsk och härlig vital prosa. Hennes sätt att närma sig ungdomen är påfallande ung, stundtals porlar stilen av frisk lekfullhet.”
BORÅS TIDNING
För pressmaterial, se Media
|
|
|
